Idag tisdag den 8 december bar det av till Uppsala för pojkarna och oss.

Pojkarna fick ligga skavfötters i en transportkuvös och vi vinkade av dom i ambulansen som avgick utanför akutmottagningen kl 17.00

Vi packade in våra grejer i bilen och for en stund efteråt. På vägen passade vi på att titta in till farmor & Nisse som under tiden tar hand om vår go-prins Douglas , så underbart att se vår storkille igen. Många kramar och mycket känslor blev det och sen åkte vi vidare ner mot Uppsala och pojkarna.

Ambulanssköterskan ringde strax efter kl 20.00 och meddelade att dom nu lämnat av pojkarna på avd 95F på Akademiska och att färden ner gått bra – skönt!

Vi kom ner nån timme efter ambulansen och gick direkt till våra killar som placerats tillsammans i en kuvös på en intensivsal.

Vi har fått ett rum utanför denna sal men på samma avdelning som pojkarna. Under morgondagen ska ny röntgen göras och efter det ska det beslutas om ev. operation.

  

Pojkarna på plats i transportkuvösen.

   

Medföljande sjuksköterska kontrollerar att allt är sin ordning innan avfärd.

   

På väg att installeras i ambulansen.

   

Pojkarnas doktor Björn tryggt på plats i ambulansen under hela resan ner till Uppsala. 

Theo ligger i värmelampa och solar

    

 

Theo ligger känguru hos pappa och myser

 

Texas är kvar på 45:an , äter och sköter sig exemplariskt. Brorsan Theo ligger kvar nere på IVA för att återhämta sig efter lungingreppet och för att ha den bästa övervakning av alla de fantastiskt gulliga och varmhjärtade sköterskor som är vid hans sida och pysslar om honom dygnet runt.

Dränaget har provats att kopplas ur några gånger men röntgenundersökningarna som gjorts visar att tillståndet ännu kvarstår. Enligt läkaren så brukar detta lungtillstånd efter ditsättning av dränage oftast gå till sig efter ett par dagar.  Så fort röntgenbilderna visar sig vara ok har vi blivit lovade en borttagning av dränaget och en förflyttning upp till brorsan som saknar sin lillebror uppe på 45:an.

Under eftermiddagen blev jag inkallad till en läkare som ville prata lite kring Theo , jisses vilken klump som planterades i magen direkt  , hade det hänt något ytterligare nu?

JO -Nu hade det visat sig var något krångel med Theo`s tarmar.

Han hade ju haft lite svårt att behålla maten i några dagar , båda pojkarna matas med min urpumpade bröstmjölk via sond i näsan. Texas har klarat av att ta hand om maten bra och kunnat öka sina måltider succesivt medan Theo har haft det tuffare. Han har både kräkts och inte alls tagit hand om maten på samma sätt som brorsan sin.

Under dagen gjordes en passageröntgen av hans tarmar som visade på misstanke om ett hinder i tarmen. Gissningsvis så har han ett hinder som sitter där tolvfingertarm ska gå över till tunntarm , därifrån vill inte maten passera ordentligt utan backar istället tillbaka i tarmen. Detta utgör att maten ej går igenom hela tarmen och detta visar sig både via kräkningar och att det ligger kvar ”stora” mängder” mat i magen mellan måltiderna. Han har inte heller bajsat ordentligt som han borde gjort nu som några dagar gammal.

Detta tillstånd kräver att man behöver gå in och titta på tarmarna genom en operation och dessa operationer utförs ej på såhär små barn i Sundsvall utan läkaren hade under dagen kontaktat Akademiska sjukhuset i Uppsala och beställt förflyttning av pojkarna dit under morgondagen.

Min lille lille kille , skulle det behövas en operation?..

Många tankar som snurrar i huvudet igen.

Läkaren sa också att dom i denna situation aldrig separar tvillingar utan trots att läget är stabilt för brorsan så får han hänga med till Uppsala han med.

Läkaren propsade också på att vi båda föräldrar behövdes där nere för att kunna stötta varandra osv.

Tvära kast såhär bara från en timme till en annan…

Under kvällen diskuterades det HUR pojkarna skulle transporteras ner till Uppsala , helikopter skulle varit det snabbaste och bästa färdsättet för dom men eftersom Theo har en påverkad lunga så skulle det vara mycket tveksamt om han skulle klara lufttrycket som uppstår under helikopterfärd. Efter många funderingar hos läkarna så beslutades det om att de skulle transporteras med ambulans tillsammans med en läkare , en barnsjuksköterska samt två ambulansvårdare.

Jag och Fredrik bestämde att vi åker efter i egen bil.

Livet ställs verkligen på sin spets i sådana här lägen och man inser hur beroende man är av sin omgivning för att klara av mycket av det praktiska som uppkommer i en sådan här situation.

Vi har ju faktiskt två barn till här hemma och livet i sig stannar ju inte upp för dom bara för att vi nu fått våra prinsar 7 veckor för tidigt , hamnat i en helvändning i livet som präglas av både glädje oro förvirring osv…

Mitt i juletider befinner vi oss också , juljippon på både dagis och skola som barnet längtat och sett fram emot , POFF så kan inte mamma och pappa delta på varken det ena eller det andra.

Läkarbesök , utprovningar och div för Melina får helt ställas in , kortis får kontaktas akut som tack och lov kan ta hand om vår lilla gullvippa hastigt då vi måste förflytta oss ner till Uppsala med mycket kort varsel. Farmor och Nisse ställer upp och tar hand om vår Douglas under tiden vi blir borta , hur länge har vi ingen aning om.

Från djupet av våra hjärtan – Stort TACK    till er alla som hjälper oss på olika sätt nu med våra ”stora barn” under denna tid då livet är lite väl upp och nervänt för oss. TACK också för alla varma hälsningar och tankar som nått fram till oss via blommor , sms , mail och telefonsamtal. Detta värmer och betyder otroligt mycket för oss just nu!

                        SYSKONEN MÖTS 1:A GÅNGEN           

        

 

 Under kvällen satt jag med Texas upp på bröstet och Theo låg bredvid i sin kuvös då han plötsligt gav ifrån sig ett illvrål och började skrika otröstligt.

Mycket märkligt att det kom så plötsligt. Jag såg att sköterskan tillkallade jourläkaren som kom snabbt. Han gjorde en snabb kontroll och sa att han misstänkte något med lungorna. Röntgen kom också akut och gjorde en snabb lungröntgen. Efter att läkaren kikat på röntgenbilderna så blev det väldigt akut allting.

Man misstänkte att han hamnat i ett tillstånd som kallas Pneumothorax som är en akut komplikation som kan uppkomma i samband med övertrycksandning via CPAP (andningshjälpen han har via näsan).
Det innebär att lungblåsor vid lungans yta brister så att luft kommer ut i lungsäcken. Då faller liksom lungan ihop och syresättningen försämras hastigt. För att komma till rätta med tillståndet måste luften dräneras bort från lungsäcken. Det gör man med ett dränage (tunn slang) som opereras in i lungsäcken genom bröstkorgsväggen. Till slangen kopplas ett tryck som gör att lungan vidgas igen. Efter några dagar läker bristningen ihop och dränaget kan tas bort.

Theo förflyttades i ilfart ner till intensiven , usch så många tankar det hann fara i mitt huvud under den här stunden , så jobbigt när jag såg hur snabbt allt gick , förstod att det var bråttom med nånting ?..

Väl där på intensiven så fick jag förklarat för mig av en jättegullig sköterska vad som hänt och vad de nu skulle göra med lillkillen.

Under tiden dränaget sattes dit genom att gå in via sidan av bukväggen så satt jag utanför och ringde till Fredrik som var hemma med de stora barnen.

Usch vilken jobbig och orolig väntan det var där.

Efter ca en halvtimme fick jag gå in till min lillprins där han låg i sin kuvös , denna lilla lilla fina människa som så plötsligt fått lämna sin trygga tillvaro i magen och POFF bara hamna i den yttre världen , långt innan han var redo på riktigt.

Nu satt i alla fall dränaget på plats och nu skulle det vända och han skulle få lättare att andas.

En av anledningarna till att allt hade blivit extra akut var att läkaren sett på röntgenbilderna att andra organ som bla hjärta höll på att pressas åt sidan i kroppen av den utvidgade lungan.

Helgen gick och jag försökte vandra mellan pojkarna så mycket som jag orkade med , det blir ju lite tuffa avstånd framförallt då man är nysnittad och har lite mindre krafter än vanligt.

THEO på IVA med dränageslangen på sin vänstra sida.  

Torsdag den 3 December  

7 veckor för tidigt plockades idag pojkarna ut genom ett kejsarsnitt.

Anledningen till detta var att det i tisdags (för 2 dagar sedan) visade sig på ett tillväxtultraljud att tvilling 1 inte hade vuxit som den skulle. Den visade sig ligga hela 30% lägre än vad den borde enligt tillväxtkurvan. Tvilling 2 låg däremot fint i tillväxt. Det beslutades hastigt om inläggning och kortisonbehandling för mig för att påskynda barnens lungmognad då de nu skulle behöva plockas ur magen alldeles för tidigt.

Läkaren som vi fick träffa berättade att vi skulle få träffa barnen nu inom kort men inte kunde jag ana eller förstå att allting skulle gå SÅ fort.

Trodde ju absolut inte att dom skulle komma ut före jul , jag hade ju mått så bra under hela graviditeten och kände mig ganska så övertygad om att dom skulle stanna i maglivet tills att de skulle plockas ut med planerat snitt strax efter nyår.

Men – jag hade fel!

Som sagt , idag kom dom – 2 helt underbart vackra prinsar –

TEXAS & THEO.

Texas kom ut som tvilling 1 , skrek direkt när han plockades ur magen. Vikt 1675 gram och 42 cm lång. Barnläkaren visade mig det lilla livet inlindad i ett litet knyte innan han fördes till rummet bredvid för undersökning.

Theo kom som nr 2 , vikt 2045 gram och 44 cm lång. Han ville absolut inte lämna det trygga maglivet , så fort brorsan var utplockad så tvärvände han läge i magen och snurrade runt så han hamnade med rumpan ner. Detta gjorde att han var enormt svår att få ut , de båda förlossningsläkarna fick verkligen kämpa och dra ut denna lilla krabat.

Väl ute var han ganska medtagen av den tuffa starten , han var riktigt blå i färgen och slapp i kroppen , inte ett knyst lämnade han ifrån sig heller under den hastiga skymt jag fick av honom innan han fördes till rummet bredvid för undersökning.

Fredrik var med pojkarna under alla de undersökningar som gjordes av den enormt stora stab av människor som fanns där på plats för att ta hand om pojkarna på bästa sätt direkt efter förlossningen.

Theo behövde direkt andningshjälp och blev kopplad till CPAP medan brorsan Texas andades fint av sig själv.

De placerades i en transportkuvös och rullades in till mig igen som låg kvar på operationsbordet och blev sydd.

Där lyfte barnläkaren upp båda pojkarna till mig på bröstet , där fick jag mysa med dom nån minut och kika på dom ordentligt innan det bar iväg upp till avd 45 (nyföddhetsavdelningen på Sundsvalls sjh.) för pojkarnas del.

Fredrik följde hela tiden med pojkarna och jag själv blev så småningom förflyttad till BB.

Det tog nån timme innan Fredrik kom till mig på BB , under tiden låg jag där och tankarna riktigt for hit och dit. Läkaren hade ju lugnat mig innan hade körde iväg med pojkarna från op att allt såg stabilt ut , men ändå så var det SÅ jobbigt att befinna sig där alldeles själv medans Fredrik var med pojkarna.

När han äntligen kom så gick vi igenom kameran med alla bilder som en gullig sköterska tagit åt oss under förlossningen.

Jättefina bilder på två helt fantastiskt fina pojkar – våra söner!

Tänk….nu var vi 4-barnsföräldrar – WOW!

När min bedövning släppt och allt var stabilt med mig blev jag förflyttad i säng till avd 45 för att hälsa på mina pojkar.

Där fick vi upp en varsin liten , liten sparv på bröstet , jag och Fredrik , gud så små dom var!

Alltså , två helt perfekta små människor men med allt i miniatyr liksom..

Vi var nog där med pojkarna i några timmar den kvällen , sedan sov vi tillsammans , jag och Fredrik första natten som 4-barnsföräldrar på vårt BB-rum medan pojkarna låg på ”sin” avd 45:an.

Dagen efter kände jag mig riktigt OK faktiskt efter snittet och klarade av att promenera i korridorerna hela vägen till pojkarna. Under eftermiddagen fick jag ett rum där på samma avdelning som pojkarna och flyttade över mina prylar dit.

Pojkarna låg fullt övervakade i intensivrummet medan vi föräldrar fick ett rum utanför men på samma avdelning.

Mestadels av tiden spenderades ändå såklart tillsammans med pojkarna , mycket hud mot hud kontakt genom att sitta ”känguru” med dom stundvis – så mysigt!

Texas blev ganska snart flyttad från sin kuvös och till egen värmesäng , Theo däremot behövde andningshjälp i form av CPAP och fick ligga kvar i sin kuvös.